djursjukhusetgammelstad
Uffe med kal rygg
Uffe är en skelleftekatt av rasen cornish rex som under lång tid varit kal på rygg och ovansida svans. Han tycks må bra för övrigt, äter och dricker och är bra i magen. Uffe har en kattkompis som inte är flintis av samma ras i hushållet. Eftersom han var ung när det började beslutas att han behandlas för parasiter i första hand.Det gör ingen skillnad. Matte skickar bilder på fortsatt kal rygg under behandlingen. Han får på slutet av parasitbehandlingen parallellt kortison för att det är ytterst sannolikt att han slickar bort håret själv, men det har ingen avgörande effekt alls. Matte är till att börja med en smula tveksam till att han har klåda - hon ser honom inte putsa bort håren egentligen. Det är mycket vanligt att katter med klåda inte uppfattas ha det; de har ju ett naturligt putsbeteende och gränsen för det som blir överdrivet/sjukligt är svår att definiera i vardagen.
Vi funderar kring om det är beteende av typ stress, men fullföljer utredningsgången med att utreda honom för så kallad kutan födoämnesreaktion (matallergi). Trots allt är det viktigt att vi inte använder stress som en lättvindlig diagnos innan annat uteslutits.
När Uffe så får särskilt dietfoder med proteinkällor som han inte kommit i kontakt med tidigare kommer vändningen. Först är matte osäler, men runt Valborg kommer ett jublande glatt mejl över att pälsen är tillbaka. Och matte har också noterat, att Uffe mår mycket bättre på nya maten. Subtila tecken på magbesvär är inte lätt att upptäcka. Förrän de är borta. Här nedan kan ni se skillnaden på Uffe. Lockarna är på plats och Uffe äter mat han tål och är piggare och gladare än på länge. Håll med om att det finns skäl för matte att vara nöjd 
Minibullterriern Dizel med tassproblem
Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.
Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.
I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.
Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?
Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand. 
Öronskötsel - behövs det?
Ännu en signatur Maria önskar få belyst hur man sköter hundöron på bästa sätt. Tack för bra skrivtips!
Hundens öronvax är brunsvart. På valpar är det mycket vanligt med ganska riklig vaxbildning. Har valpen inte klåda eller rodnad gör man bäst i att låta naturen ha sin gång och huden komma sams med den flora av bakterier och svamp som finns normalt på huden hos hunden.
Ett hundöra har en lång vertikal hörselgång som åtföljs av en kortare horisontell. Om man drar i öronlappen rätar man ut hörselgången tillfälligt så att den blir nästan rak. Här följer en länk med en bra anatomibild :
Peta eller inte peta med tops?
Det är frestande att rengöra med tops för att få rent i hörselgång och öronmussla. Men det är sällan av godo. Dels riskerar man att pressa en del av vaxet ner framför sig i hörselgången så att det bildas en solid klump nära trumhinnan. Dels riskerar man förstås att skada själva trumhinnan om hunden hoppar till eller vrider på huvudet när man är nere i hörselgången. Om öronhuden är röd och inflammerad bidrar man till mer inflammation om man är ovarsam med tops och det kan också bli kvar bomullrester nere på djupet.
Så nej till tops helt enkelt!
Rengöringsmedel
Det finns en uppsjö av olika öronrengöringsmedel. De innehåller olika typer av vaxlösande med varierande pH. De med surt pH kan verka förebyggande mot svampöverväxt men kan å andra sidan svida om örat är sårigt eller inflammerat. Flera har adringerande egenskaper så att huden lugnar ner sig i örat och blir mindre rött. Och några har mjukgörande, återfuktande tillsatser.
Så hur vet man vad man ska välja? Och när ska man rengöra hundens öron?
För att svara på den sista frågan först - ett hundöra behöver inte vara kliniskt rent. Om det är lite vaxigt och hunden är obesvärad utan kliande eller huvudskakningar så behöver örat inte rengöras alls.
Om du har en hund med tunga, hårbeväxta öron som har tendens att bli kladdiga efter badande eller när det är varmt ute kan du anpassa efter behov. Vid öroninflammationer rådger din veterinär dig om frekvens.
Här är några tumregler för vad du bör tänka på vid val av öronrengöringsmedel:
1) Det ska vara anpassat för hund
2) Öronhuden ska inte bli röd efter applikation. Hunden ska vara obesvärad av användning; det ska inte svida eller göra ont. Då finns risk för att man faktiskt skapar ett problem!
3) Dela inte flaska mellan flera hundar eftersom det finns risk för oönskad smittspridning. Det finns engångspipetter som kan vara ett fräscht alternativ om flaskan används glest. Annars rekommenderas att du försöker att inte få hudkontakt med flaskan nere i örat och att du kan använda desinfektionsmedel efteråt på flaskan så att det håller sig fräscht.
Hur gör jag?
Det finns i regel bifogat en bruksanvisning. Håll i ytterörat. Dryp ned medlet så hörselgången fylls. Massera kinden (området över hörselgången) . Låt hunden skaka upp överflödet. Torka ytterörat med en bomullsrondell eller dylikt så det blir torrt. Klart! Och den gamla sanningen att inte peta med något mindre grovt än en armbåge är en bra tumregel.
Trånga hörselgångar?
Vissa hundraser har trånga hörselgångar, till exempel shar pei. Men i regel är en trång hörselgång ett resultat av inflammation och i de flesta fall kan ursprungsdiametern återupprättas om inflammationen går tillbaka.
Ståöron vs hängöron - och öron med hår
Det finns också hundar med mycket öronhår. En del är lika krulliga i sin hörselgång som på huden - en del utan några besvär alls medan andra behöver rengöras och hårplockad för att det inte ska bildas pluggbildning av päls och vax nere i örat. Plocka eller inte? Som en generell regel kan håret vara kvar om hunden är öronfrisk och klådfri och inte har en ökad vaxproduktion. Rådgör gärna med uppfödare och din veterinär om du är osäker!
Tunga pälsiga öronlappar som till exempel amerikansk cocker spaniel med flera kan ha mera problem än ett motsvarande öra som står upp, troligen på grund av ökad luftning av örat. Men det finns många cockrar som aldrig har problem med öronvaxbildning och det finns hundar med ståöron som har det - så det är inte hela sanningen!
På samma sätt kan en del hundar bada på sommaren mest hela tiden utan att öronen behöver rengöras det minsta - medan andra får öroninflammation om de inte hålls efter eller till och medicineras.
Det är en balans mellan hudens immunförsvar, hur aktiva körtlar som finns i hörselgången och vad örat utsätts för i den yttre miljön (värme och vatten, rengöring). En hund som är allergisk har i regel en mer uttalad vaxbildning och kan behöva rengöras regelbundet (varannan vecka eller så) för att slippa öroninflammation.
Om hunden kliar och är vaxig kan rengöring prövas i ett par-tre dagar förutsatt att inte tillståndet förvärras. Är inflammationen inte bättre rekommenderas veterinär bedömning av örat.
Återkommande öronproblem behöver en långsiktig utredning och behandlingsstrategi.
Rävskabb
https://www.youtube.com/watch?v=GGhZ9vpwrcY&feature=youtube_gdata_player (här kan du kolla när skabbdjuren är i rörelse
Hundar kan smittas av rävens skabb. Det vanligaste symtomet är klåda som accelerar från smitttillfället till att i normalfallet bli mycket påtaglig efter 14 dagar-3 veckor. Vanligaste kliande områdena är armbågsspetsar och öronlappskanter. Ibland tillstöter sekundära infektioner som i sig kan klia påtagligt.
Den smittade hunden kan i sin tur smitta andra hundar.
Vi människor kan tillfälligtvis bli smittade såtillvida att vi kan få klåda men djuren varken förökar sig eller borrar gångar i huden hos oss.
Diagnos ställs på typiska symtom (klåda), med skrapprov över det kliande området och mikroskopering då kvalstret lätt påvisas. Man kan också ta blodprov för att påvisa antikroppar i blodet cirka en månad efter smittotillfället.
Behandling består i att använda receptbelagt läkemedel av så kallat spot-on typ. Läkemedlet droppas i nackregionen på huden. Omgivningssanering hemma behövs inte i normalfallet och prognos för tillfrisknande är god. Alla hundar behöver behandlas som är i hundens närmiljö.
Så här ser skabbdjuren ut i mikroskop. Ett och annat ägg kan också ses.
Intensivt kliande öra på grund av rävskabb.
Som synes riktigt besvärligt för Bella, Lagotto från Kiruna.
Hudsköterska Maggan mikroskoperar efter skabb
Kortison - rävgift eller räddare i nöden?
Varning för lite läskiga bilder!
Kortison är ett ämne som bildas naturligt i kroppens binjurar. Emellanåt kan det krävas högre doser än vad binjurarna förmår att producera. Då kan man tillföra hormonet i form av tabletter eller injektion.
Kortison är ett livsviktigt hormon i kroppen som har en central roll i ämnesomsättningen. Det är också ett stresshormon som gör kroppen redo för strid och flykt. Det är kraftfullt inflammationsdämpande och klådlindrande på många hudbesvär. Och livsviktig vid binjuresvikt och livshotande sjukdomar som t ex hemolytisk anemi (kroppseget angrepp på röda blodkroppar).
De omedelbara biverkningarna som kan ses är ökad törst, aptit och urinavgång. Det är i viss mån individberoende hur stora besvär djuret får, men också ett samband mellan högre dos - mer biverkning. På katter ses inte ökad törst och aptit lika tydligt alls. En del hundar flåsar mer och är stressade, andra blir slöa. På längre sikt och med höga doser kan man riskera fler biverkningar. En sådan - lite mer ovanlig - är att det bildas kalk i huden som ger sårbildning, hudinfektion och ofta besvärande klåda. Nacken är ett vanligt område för calcinoser, men i långt gångna fall kan de ses överallt på kroppen.
Här får man se upp så man inte höjer kortisondosen eftersom det enbart förvärrar tillståndet. Nedan en bild på en rottis med så kallade calcinoser. Det tar tid att läka men det läker förutsatt att kortisonbehandlingen sätts ut.
Kortisontabletter (t ex Prednisolon och Medrol) skrivs flitigt ut vid allergisk klåda. Det är centralt innan behandlingen sätts in att t ex parasitklåda är uteslutet, till exempel demodex och rävskabb. Annars skapas förutsättningar för dem att föröka sig ytterligare. Det kan se förvillande likt ut i symtombild. Och värt att lägga på minnet är att en allergisk hund också kan smittas av parasiter - så att man inte höjer dosen i tron att det är allergin som förvärrats.
Även hundar och katter med magbesvär kan behöva kortison för sin inflammerade magtarmkanal. Vid sidan av medicineringen är det också här viktigt att inte ge mer än vad nöden kräver och kombinera med till exempel diet och bulkmedel (exempelvis psylliumfrön).
Vad är då en farlig dos?
Det är högst individuellt hur mycket kroppen "tål" under längre tid. Medan vissa får överdoseringsbesvär i form av leverpåverkan, håravfall och bukighet kan andra medicineras utan problem. Genom andra insatser än tabletter, till exempel täta bad, öronbehandling med droppar, lokalbehandling med cortisonspray med mera försöker man alltid i första hand ge kortison varannan dag.
Benskörhet som ses hos oss människor är ingen biverkning vi ser hos katt och hund.
Nedan exempel på en katt med eosinofila granulom i mungipan och i munhålan som fordrar kortison för att hållas i schack:
... och nedan en kisse med allergisk klåda, där särskilt öron och tassar var drabbade. Se bild före behandling med kortison och efter en vecka:
Kisse står i dag på allergimedicinering med sprutor en gång i månaden och slipper kortison helt och hållet.
Som alltid vid en behandling får fördelar vägas mot risker. Om alternativet är att ha svår klåda är det ju att föredra att få ha ett kvalitativt liv på kortison om inga andra alternativ finns. Eller att slippa buksmärtor, kräkningar, diarréer. Veterinären behöver prova fram lägsta fungerande dos och vid behov av höga doser som ger för stora biverkningar hitta andra alternativ eller komplement till behandlingen. Det är alltid du som ägare som har bäst överblick vilken livskvalitet ditt djur har så dialogen är viktig.