djursjukhusetgammelstad

Yatzie remitteras från Västerbotten upp till oss på Djursjukhuset. Hon har av oklar anledning vätska i lungsäcken och feber, hosta och lite svårt med andningen. Hon skrivs in för utredning.


Yatzie får lite lugnande och en av våra veterinärer aspirerar (suger ut) vätska för provtagning. Vid efterkontroll med röntgen ses en utvidgad matstrupe. Veterinärerna resonerar kring Yatzie under rondtid. Vilka mer prover som behöver tas och vilka behandlingar som behöver ges.

Hon smärtlindras för sin lungsäcksinflammation. Vi kan inte fråga hur ont hon har och därför behöver vi vinnlägga oss om att hon har det som komfortabelt som möjligt. Hon får antibiotika mot den lunginflammation hon fått av sin vidgade matstrupe. Magsaft och slem - och möjligen mat - har gett upphov till en kemisk lunginflammation med vätska i lungsäcken.

Vi får ingen klarhet till bakomliggande orsak till matstrupeförstoringen. Hormonprover är normala, ingen tumör ses, hjärtat är normalt. Men fina Yatzie är fortsatt sjuk. Hon sövs för endoskopi av matstrupen. Den är förslappad och den övre magmunnen står helt öppen. Vi lägger en matningssond med syfte att kunna mata och medicinera i sonden.

Nästkommande dag har det tillstött komplikation. Hjärtsäcken är vätskefylld. Hon har mer jobbigt med andningen.

Veterinärerna pratar noggrant igenom Yatzies preliminära diagnos och prognos. Var man drar gränsen. Om vi tror att hon har en chans. Det är en viktig del av vårt arbete. Att tillsammans med ägaren sätta en deadline eller en gräns för behandlingar och provtagningar. Djuret behöver vara i fokus. Alltid.

Den diagnos som diskuteras är myastenia gravis. Det är en ovanlig sjukdom som bland annat kan ge svårigheter med sväljandet på grund av en matstrupeförslappning. Prov kan skickas men är inget vi kan vänta in. Blodet går till USA och provsvar kan dröja i flera veckor. Och det är nu eller aldrig vi behöver prova behandla. Vi tänker att hon behöver få en chans att bli behandlad för att se om det vänder. Ett par dagar förutsatt att hon inte försämras mer. Husse informeras dagligen av våra vårdansvariga veterinärer, är delaktig i besluten som tas.

Behandlingen sätts in. Mot kvällen blir Yatzie lite sämre, mer tungandad. Hon avlider stilla under natten.

Husse meddelas det inträffade. Hans fina Yatzie. Han beskriver en sällsynt klok hund som varit vid hans sida i alla år. Som badar och cyklar och är med på jobbet. Där husse är har Yatzie varit.

Husse tackar för vården av sin Yatzie. Att han förstår att det inte alltid blir som man vill. Men att det var rätt att försöka på de premisser vi satte upp. Med den omsorg hon fick. Han skickar en bild på sin Yatzie som frisk. Det är så vi vill minnas henne. I sin krafts dagar.

Bosse är en fransk bulldog som är drabbad av det så kallade brachycefala syndromet. Det innebär att han har en trånga, rigida näsborrar, ett långt gomsegel och en i förhållande till sin storlek trång luftstrupe. Han har helt enkelt svårt att få tillräckligt med syre när han andas. Sekundärt till att han får andas hårdare för att lyckas syresätta sig får han problem med magen; aptiten är sämre och han kräks lätt.

Inte bara frallor drabbas. Alla dogg raser och till exempel boston terrier samt mops är exempel på raser som kan utveckla brachycefalt syndrom. Människans iver att få ett visst utseende på deras ansikten har resulterat i ett livslångt lidande för många av dem. De obefinliga nospartierna i förhållande till ett normallångt gomsegel som täcker för i svalget gör att de hela tiden andas mot ett motstånd. Över tid förändras tryckförhållandena i svalget och det "vänds ut och in". Det ger ett mycket akut och ångestfyllt tillstånd av andnöd.

Hundar med brachycefala svalg har svårare att tolerera värme och motion. De har en snabbare andhämtning där deras sidomuskulatur hjälper till att pressa ut luft.

Här ett par klipp på hundar med andningsbesvär:

http://www.youtube.com/watch?v=VrHBl1wuX1k

http://www.youtube.com/watch?v=KJ2q_5qd6wc

För raserna behövs radikal avelssanering av typade individer. Man behöver premiera individer för avel som andas normalt. För individen gäller det att hjälpa till så gott det går. Korrigerande kirurgi är ofta till avsevärd hjälp. Man öppnar då upp i nosen genom att vidga näsborrarna. Gomseglet förkortas under narkos (precis som operationen av näsborrarna) och i förekommande fall avlägsnas tonsiller och ibland också de så kallade luftsäckarna.

Matte hälsar att Bosse återhämtat sig efter operationen och är mycket gladare, orkar mer och andas bättre. I you tube klippet nedan kan du se hur en operation går till (om du tål med lite blod).

Känner du någon brachycefal hund som har svårt med andningen? Gör gärna husse/matte uppmärksam på att hjälp finns för de flesta till ett bättre liv.

Bosse före operationen:

... och Bosse efter operationen. Ser du skillnad på blicken?

Och här är klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=E3Ywn03t4J8

Här en längre förklaring hur det hänger ihop med andningsbesvär hos doggarna:

http://www.youtube.com/watch?v=-bOwDBowtds

Jouren har varit ganska lugn när matte ringer om Vilmer. Hon är uppriven, gråter så det hackar i orden och veterinären har svårt att riktigt förstå vad som hänt.

- Benet... åååh.. det hä-änger, snyftgråter matte.

Hon kommer in med Vilmer. Ett bedårande litet pyre på dryga kilot. Och mycket riktigt hänger ett bakben i en högst onormal vinkel. Veterinären känner försiktigt.

- Jag tror det är ur led, möjligen brutet också.

Vilmer gnyr. Han har ont, hittar ingen position som känns uthärdlig. Matte smeker med ömma, rädda händer över hans lurviga rygg. Han får en lugnande spruta och somnar in så att han kan röntgas.

- Jaa, det är ur led, meddelar veterinären. Vi får låna honom av dig en stund, han behöver sövas för att jag ska kunna dra det rätt.

Matte nickar förvirrad. Hon åker hem, väntar oroligt vid telefonen. Efter två timmar ringer veterinären och berättar att allt gått bra, att höften är på plats igen och att lille Vilmer ligger för uppvak.

- Hur gick det till egentligen? frågar veterinären vänligt. Det krävs ju rätt stor kraft för att en höft ska hamna ur led, även på en liten hund. Han har ett par revbensbrott också?

Matte blir tyst.

- Eeeh.. ja... alltså, han föll nerför trappan. Min sambo råkade knuffa ner honom. Han är ju så liten, Vilmer, han såg honom inte och plötsligt...

Rösten bryts. Matte gråter igen. Det gör ont i hjärtat att höra.

- Såja, en olycka kan ju hända, stackars husse. Jag föreslår att Vilmer sover ut till i morgon så ser vi att allt är bra med honom innan han åker hem.

Vilmer virvlar in i mattes famn efter sin övernattning på bortaplan. Hans ben är uppbundet för några dagar framåt för att behålla benet i läge. Han rör sig med imponerande hastighet på sina tre ben. Mattes ögon tåras av lycka att allt gick bra.

Några månader senare kommer Vilmer in akut igen. Han är genomblöt och andas tungt. Ögonen är uppspärrade av skräck över lufthunger.

- Han.. han.. han råkade falla ner i vår badtunna. Jag hittade honom i sista sekunden, gråter matte.

Halvt drunknad kippar den lille parveln efter luft. Veterinären lyssnar omsorgsfullt på hans andningsljud och ser allvarlig ut. Vilmers ögonvitor lyser röda av blödningar.

- Vi får hjälpa honom med syrgas och lite morfin för att minska ångesten. Och värma upp honom. Han är ganska nerkyld.

Matte är återigen förkrossad. Hon lämnar över Vilmer som väser och snörvlar vid varje andetag.

- Vänta här, säger veterinären. Jag kommer tillbaka så får vi resonera i lugn och ro när Vilmer är under vård.

När veterinären kommer tillbaka i rummet har matte samlat sig. Hon ser förvirrad och förtvivlad ut.

- Jag behöver fråga, säger veterinären allvarligt. Är det verkligen olyckor det är frågan om?

- Va? Vad menar du?

- Två allvarliga tillbud på så kort tid är inte normalt, säger veterinären rättframt.

- Menar du att min sambo..? säger hon upprört.

- Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag behöver göra en polisanmälan. Det är något som inte stämmer. Jag är skyldig att anmäla. Och syftet är gott. Att skydda det värnlösa djuret från potentiellt mera våld. Och också barn och partner till den som är våldsam. Men. Jag hoppas jag har fel. Jag lämnar gärna ut kontaktuppgifter till Kvinnojouren som du kan ringa om du själv känner att du vill.

Matte ser rädd ut. Hon flackar med blicken. Åker hem. Under natten försämras Vilmer och hans lilla kropp orkar inte mera. Veterinären är skakad och har svårt att samla sig kring att anmäla när hon ser den förtvivlade kvinnan huka över lille Vilmer. Tänk om det bara är två olyckor?

http://www.roks.se/har-finns-hjalp

http://www.roks.se/engagera-dig/kalender/konferens-om-kopplingen-mellan-manniskors-och-djurs-utsatthet-i-valdsrelatione

Ilizi är en äldre ridgebackdam som är ute på en löprunda med matte när hon blir ormbiten i nosen. Matte åker in med henne till oss på Djursjukhuset där hon skrivs in för vård, observation och smärtlindring. Nosen sväller upp tämligen omgående och Ilizi är inte särkilt sugen på att äta och verkar lite tagen.

Nästa dag är hon piggare vid ronden och hon bedöms preliminärt kunna gå hem. Matte blir uppringd och meddelad detta och andas förstås ut att faran tycks vara över. Vid lunchtid försämras Ilizi, först subtilt - lite flåsig, inåtvänd. Nosen har svullnat upp mera. Veterinären ringer matte och resonerar kring att det är ett illavarslande förlopp och att det finns anledning att behandla med ormserum.

Ilizi försämras sedan snabbt med snabb hjärtfrekvens och påverkat allmäntillstånd. Hon sätts på serumbehandling intravenöst. Som med ett trollspö mår hon bra efter behandlingen är avslutad. Hon är pigg och otålig och nossvullnaden har fallit helt. Hennes blodvärden ser fina ut, men vi skickar också ett troponin, en hjärtmarkör som kan vara vägledande för hur hjärtat mår vid sidan av den vanliga undersökningen. Troponinet är förhöjt och Ilizi går hem på strikt vila.

Hon kommer på återbesök efter ett par veckor och njur-och leverprover tas vid sidan av ett nytt troponin. Samtliga prover är normala. Ilizi friskskrivs. På bilden kan du se sviter av ormbettet vid Ilizis nos. Ett ärr hon får leva med troligtvis.

Allmänt om ormbett:

• Var uppmärksam om du vistas i soliga stenpartier under våren. Håll din hund kopplad. Ormar solar gärna där - även medan snön fortfarande ligger. Förra året fick vi in ormbitna hundar redan i mars.
• Om din hund blir ormbiten - håll den i stillhet så mycket det går
• Ring veterinär för att få komma in för bedömning
• Kortison anses inte vara till någon hjälp vid ormbett. Meddela behandlande veterinär om du gett kortison och vilken dos.
• Vi skriver in alla ormbitna hundar för observation och smärtlindring samt burvila och intravenös vätsketerapi. En del hundar sväller inte alls upp vid bettstället. Dessa kan förmodas ha blivit bitna utan att ormen tömt sitt gift. De som fått i sig gift sväller i regel påtagligt över bettområdet (oftast nos eller framtass)
• Ormserum reserveras för de med påverkat allmäntillstånd, blodiga diarréer, blödningar i huden, hjärtpåverkan och de med organsvikt. Ju tidigare behandlingen sätts in desto bättre prognos.
• Vi rekommenderar uppföljande kontroll cirka två veckor efter bettet på de flesta hundar. Under mellanperioden ska hunden vilas. Det finns risk för så kallade senrekationer på hjärta, lever och njurar som man bör ha respekt för.
• De allra flesta ormbitna hundar klarar sig fint!

Joy är en ung tibetansk terriertik som strax efter förlossningen av sina valpar börjar skaka, hässja och bli darrig. Matte kontaktar oss på Djursjukhuset för råd. Vi misstänker ecklampsi, som är ett potentiellt livshotande tillstånd om det inte behandlas och bokar in henne för en omgående akuttid.

Typiska symtom vid ecklampsi är ofrivilliga muskelryckningar, flåsighet, små pupiller, feber, upphörd aptit och ointresse att ta hand om valparna. Vid riktigt akuta tillstånd får tiken kramper, som också ge upphov till blodsockerfall med ytterligare kramprisk. Även aggressivitet kan vara ett symtom som ses. Ecklampsi kan uppträda runt valpningen och tre veckor framåt och anses i första hand drabba tikar av liten ras med stora kullar - men utesluter inte att större tikar eller tikar med små kullar också kan få det. Tillståndet uppträder för att det blir ett stort behov av kalcium till valparna under fostertiden, som sedan ökar dramatiskt när mjölkproduktionen kommer igång. Då kan blodkalciumnivåerna falla hastigt och ecklampsi uppstår.

Tikar som får kramper på grund av snabbt insättande kalkbrist kan ofta behöva ytterligare kalcium intravenöst innan blodkalcium stabiliseras. De behöver noggrann övervakning de närmaste dygnen.

Joy konstateras med ett blodprov ha markant låg blodkalcium och får kalciuminfusion av veterinären. Dosen som ges anpassas efter tiken under noggrann bevakning av hjärtverksamheten. Calcium intravenöst ökar risken för hjärtrytmstörningar och en hastig giva eller en överdos kan vara fatal - så det gäller att vara försiktig.

I vissa fall rekommenderas avvänjning av valparna, i andra försöker man att fortsätta ge di med uppmärksamhet hur tiken mår. Om valparna är äldre ökar man istället på av valpfodret för att indirekt minska mjölkproduktionen. Ibland får man sinlägga tiken helt. Då brukar man ofta använda Galastop, som är ett registrerat läkemedel för ändamålet.

En tik med ecklampsi anses ha viss risk att utveckla tillståndet igen och man bör noggrant diskutera med sin veterinär om hon bör paras igen. Eftersom man ser ecklampsi oftare i vissa raser finns anledning att fundera över att avstå från avel på de individer som drabbas för att undvika att sjukdomen sprids i populationen. Men också för tikens skull - att få kalkbrist och kramper är påfrestande för tiken både fysiskt och psykiskt.

Förebygg ecklampsi med anpassat foder för dräktighet med kontrollerade nivåer av kalcium och fosfor. Ge inte extra kalktillskott - det kan snarare öka risken för att utveckla ecklampsi! Undvik att ge rent kött till tiken. Tillse att hon är näringsförsörjd hela dräktigheten - inte minst de sista tre veckorna ökar behovet av väl sammansatt näring kraftigt.

Tikar med och utan ecklampsi ska ges foder av med anpassat näringsinnehåll. Diskutera gärna med din veterinär om vilka foder som finns att välja på.

För vackra Joy gick allting bra. Hon diar sina valpar som ökat i vikt jättefint och mår själv alldeles prima. Härligt!