djursjukhusetgammelstad

Dizel var på besök i dag. Han satt glad i hågen i väntrummet med sina små skor och väntade. Ända tills det var dags att komma in på rummet. Dizel hade platsat med Michael Jacksons moon walk när han motvilligt lät sig halvt bogseras genom korridoren.

Det är inte utan att jag förstår honom. Han har mångåriga besvär med sina tassar. Allergiska besvär som slutligen kontrollerades ersattes av en förhornad pelare som växte ut´från bakkant av stora trampdynan och gjorde ont. Han opererades. Det växte tillbaka. Smärtan gör att han slickar. Slickandet gör att huden blir skör och röd, att jästsvamp och bakterier trivs, att det gör ändå ondare, att pälsen försvinner. När pälsen under tassen försvinner stöts inte små sandkorn ut utan stannar inne i tassen - vilket ytterligare späder på den onda cirkeln.

I dag är Dizel på besök för att visa sina nyopererade tassar. Stygnen togs förra veckan. Då behövde han få lugnande. I dag står han med smått hängande huvud och oroar sig säkert för vad som väntar. Höger tass ser ganska fin ut. Såret har läkt, huden mellan dynorna är hårbevuxna i kanterna och relativt lite rodnade ändå. Vänster framtass är mer ilsket röd. Matte får anvisningar kring fortsatt skötsel. Det gäller att bryta den onda cirkeln med felbelastning som ger valkbildning och nya belastningsytor som gör att det blir lufttätt under tassen och ännu ondare. Skor är centralt tills det lugnat sig - vårvädret med vassa sandkorn gör ont att få in i tassen.

Dizel smaskar i sig godis för att vara till sin rätt när han fotas. Skorna åker på. Vi hoppas ha återskapat en gnutta förtroende från hans sida. Det får nästa kontroll visa. Det ser i alla fall lovande ut avseende läkningen. Och för tillfället är det gott nog. Dizel lämnar huset utan moon walk. Nu hade han måhända passat bättre som sprinter?

Nedan ser du bilder hur tassarna såg ut före, under och efter operation. Lite blodigt men se så fint det blev. Och hur nöjd han står på bordet och spanar på godiset som hålls i fotografens vänstra hand.   

                              

Somliga hundar (och i mindre utsträckning katter) har en förkärlek för att äta olämpligheter. Barnnappar, sockar, tygtrasor, biabäddar, underbyxor, stenar, batterier... listan på vad man kan hitta i en hundmage är lång. En katt kan emellanåt svälja en tråd den leker med, vilket kan ställa till stora besvär när tarmen trär sig runt tråden. Öronproppar är också en katt-fäbless.

Ofta vet man av förståeliga skäl inte om att ens djur har svalt något mera svårsmält. Det är något som uppdagas när den sedan får magbesvär. Oftast kräkningar, diarréer, buksmärtor och upphörd aptit. Beroende av om det nedsvalda stoppar upp tarmen helt eller om det skvalpar runt i magsäcken eller om tarmen lyckas skjútsa föremålet vidare kan magbesvären vara subtila eller mycket omfattande.

De flesta sakätare lugnar ner sig med åren. Det är ofta hundar med stor aptit och energi som stoppar i sig. Men det finns också ett observandum - för somliga är det ett tecken på magproblem att äta kvistar, pinnar, gräs och sten till exempel. Om din hund är smal och har dålig aptit och är sakätare är det bra att fundera i de banorna och få hjälp av sin veterinär med hur man ska angripa problemet.

Ett föremål som helt stoppar upp tarmen gör att tarmen sväller och får syrebrist. I värsta fall kan djuret avlida till följd av frisättnng av gifter från tarmens bakterier och cirkulationsstörningen.

Vissa föremål är tacksamma att påvisa med röntgen. Till exempel stenar, nycklar, spikar, nålar och benbitar. Metall, ben och sten syns på vanlig röntgenbild. Tyger och leksaker och annat kan ge en utfyllnad i ett område men går inte att påvisa med blotta ögat. Där kan en kontrastundersökning vara till hjälp. Då ger man röntgentätt kontrastmedel i munnen och följer medlets väg genom tarmen med röntgenundersökning för att kunna påvisa eller utesluta främmande föremål.

Ultraljud och att gå ned med kamera (fiberendoskop)  i magsäcken är ytterligare alternativ. Med endoskop kommer man begränsat ut i magsäck och tarm, så om man misstänker att föremålet/en finns längre bak i magtarmkanalen är det ingen bra metod.

Om vi bedömer att föremålet har chans att klara sig genom tarmen med lite understöd av dropp och smärtlindring försöker vi det i första hand. Om det finns tecken på att föremålet är för stort och/eller befinner sig i magsäcken opereras det ut innan det ställer till för stor potentiell skada. Om det är lagom stort och bedöms ofarligt att få i retur genom matstrupen så ger man kräkmedel.

Flatten Bobby är en sockälskare av stora mått. Hans husse har fått rensa bostaden från sockar för att inte Bobby vällustigt och med blixtens hastighet svälja ned dem. Han besökte oss på Djursjukhuset.

- Han svalde två sockar i torsdags, berättar han. Den ena kom ut under stort besvär i förrgår med avföringen. Den andra saknas.

- Hur kan du veta att han har svalt två?

- Jag saknade två, säger husse.

- Hm, säger jag imponerad och tänker att i vårt hem kan vi nog sakna femtio stycken utan att veta om det, för vi har en sockätare som bor i vår tvättstuga.

- Ja, nu har han en väldig diarré och begär sig ut på natten. Han trycker och klämmer och verkar besvärad. Men vill äta som vanligt.

Jag känner Bobby över buken. Han är allt annat än sjuk. Hoppar jämfota av förtjusning och pussar så fort han kommer åt. Det går inte att känna någon tarmförtjockning, men det är lätt att förstå att tarmen är i olag med tanke på all den vätska som finns i tarmen.

Bobbys buk röntgas för en översikt. I magsäcken finns ett misstänkt föremål.

- Jag föreslår en kräkning, säger jag. Den ligger nog i magsäcken.

- Ok, säger husse.

Bobby blir lycklig när jag kommer med en skål med burkmat. Det brukar vara bäst att ge kräkmedel tillsammans med mat så att man inte vänder ut och in på en tom mage. Han slurpar förvånat i sig burkmaten (är van vid torrfoder i vanliga fall) medan han ovetande får kräkmedel sprutat under huden.

Tio minuter senare ligger sockan och det returnerade burkfodret där. Bobby är en smula ostadig på benen och lurig i blicken när han traskar hemåt.

- Jag får gömma ännu bättre i fortsättningen, säger husse som avsked.

 

 

Här ligger sockan! Som för övrigt husse lämnade kvar hos oss...   

En annan sakätare har vi haft besök av i veckan. Storpudeln Svante. Det är en lite mer ovanlig ras för att stoppa i sig av svårsmälta produkter. I Svantes fall kanske mer en olyckshändelse? Han var på träning med matte och vid sista etappen fick han den. Favvo-bollen. Lycklig studsar han i väg. När matte och han kommer fram till bilen sträcker matte fram handen och ber att få tillbaka den. Svante tittar förvånat tillbaka. Han har ingen boll.

- Ut och sök! uppmanar matte.

I vanliga fall pilar han iväg i överljudsfart. Nu gör han några tveksamma pudelskutt och kommer tillbaka.

- Det såg ut som om han ville säga "men hallå, jag har ju bollen i magen!" berättar matte.

De kommer in. På röntgen ser det misstänkt ut av en oval kontur av något som är svagt röntgentätt. Vi går ner med kamera. Det är svårt att få bild. Mängder av slem och magsaft, och en liten vit romboid sak syns med endoskopet. Är det bollen?

Han buköppnas nästa dag. Det vita romboida var en del av bollmönstret. Bollen är i sig självt rätt så stor och tjock, hade aldrig klarat en resa genom tarmen. Snygg-Svante sys ihop och får bo kvar för dropp och smärtlindring. Han är vid gott mod hela tiden. Lugn och stabil sitter han i sin box och väntar på att få åka hem.        

Lilla Rambla inkommer till oss på Djursjukhuset för koll. Hon har varit med om en otäck bilolycka med hästbuss. Matte har forslats i ambulands till Sunderbyn med oklara skador, en man i en mötande bil har avlidit. Hästarna tycks ha klarat sig, vänliga förbipasserande hjälpte med att lasta om i tumultet så att de kunde ta sig hemåt.

Rambla är blek i tandköttet med lågt blodtryck, buken är svullen av en inre pågående blödning och hon är undertempererad. Läget är allvarligt. Hon blöder således invärtes men det är oklart vilket organ. Urinblåsan tycks intakt och också lungorna tycks oskadda. Rambla får två olika typer av dropp för att återupprätta blodtryck till vitala organ som hjärna, lever, hjärta och njure. Under tiden förbereds för buköppning.

Jourhavande veterinär Mari ringer in kollegan Elisabeth och också sköterskan Tina ringer in den mest erfarna narkosköterskan som är bakjour, Elisabeth.

Rambla sövs. Det finns inget val; man behöver hitta blödningen och stoppa den. Mängder av blod väller ut ur den lilla buken. Ganska omgående identifieras det att mjälten har gått itu. Det är därifrån läckaget sker ut i bukhålan. Mjälten avlägsnas och buken sugs ren för att resten av bukorganen ska kunna undersökas. Det ser bra ut. Ramblas bukvägg sutureras och hon läggs på värmedyna, fortsatt dropp och syrgastillförsel via noskateter.

Några timmar senare fattas beslut om att Rambla behöver blod för att kunna klara sig. Hon är blek och tagen av sin blodförlust och är trots syrgas bristfälligt syresatt. Vi ringer in en av våra godhjärtade kunder som ställer upp med sin hund som blodgivare. Blod kopplas på och droppar in i lilla, bleka Rambla.

Nästa dag är hon mycket piggare, orkar en sväng på promenad och syrgasen kan kopplas bort. Hennes smärtlindring kan minskas och hon äter och dricker själv. Inga nya skador har tillkommit. Det tycks gå vägen!

Vi håller kontakten med mattes mamma, som jobbat hos oss. Tårarna trycker på i halsen när hon berättar om sin dotters skador. Men redan efter ett par dagar kan matte sitta en stund på sängkanten och faran tycks över även för henne.

Det väntar troligen en lång konvalescens för kropp och själ för Ramblas matte. Och Rambla vilar upp sig hos "mormor" så länge. Vi önskar matte god och stadig bättring.

Så skört livet är. Det tål att påminnas om. Våra tankar går till den avlidne med familj.  

Lite tussig och omtumlad, men vid liv och på hundars vis i snabb förbättring efter akutoperation av brusten mjälte och med blod från donator. (tål att poängtera att matte givit sitt tillstånd till inlägget)

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=7510276

Och nedan återförening utanför sjukhuset. Matte Kajsa och lilla Rambla efter olyckan.

 

... och hemma hos "mormor" visar fästmannen Sigge prov på stort hjärta

 

 

Låt oss beskriva ett ovanligt tillstånd hos hund. Som kelpiehannen Unik drabbades av - ett penisframfall. Matte kommer in med honom för undersökning. Unik är besvärad av att främre delen av penis fallit fram ur förhuden. Han vill slicka , har svårt att kissa, har ont.

Vi undersöker honom på Djursjukhuset. Vi funderar om hans förhud är för trång? Eller för kort? Hans så kallade retractor muskel som drar in penis viljemässigt och som emellanåt kan göra det till en utmaning med att lägga in kateter på en vaken hanhund för att den är så stark, tycks försvagad på Unik. Ollonet är torrt av att ligga exponerat. Det är dessutom kallt i Norrbotten den här tiden på året. Unik är ledsen på blicken. Han har ont. Förhuden rullar dessutom in sig mot penis med hårsidan emot.

När en rad rimliga åkommor uteslutits återstår att fundera över hur problemet ska korrigeras. Vi har fastställt att förhuden inte är trång, så detta som enda åtgärd kommer inte att hjälpa Unik. Det finns inga sjukdomar i själva penis (till exempel tumörbildning) som kan förklara hans bekymmer.

Vi överväger att remittera för sk plastik. Att göra en förhudsförlängning. Vi ringer kirurgen på Strömsholms Specialistdjursjukhus dit vi remitterar de fall vi inte förmår lösa på egen hand. Kollegan är beredvillig och faxar över en operationsbeskrivning till en av våra kirurger, säger att hennes erfarenhet är att denna operationsmetod brukar lösa problemet. Veterinär Andreas läser operationsbeskrivningen och meddelar att det inte är några problem för honom att operera.

Matte blir lättad över att hon slipper åka de många milen söderut. Unik lämnas in för operation.

Resultat blir lyckat. Unik har med kirurgi framför penis på buken där veterinär Andreas dragit fram hud och därmed flyttat hela förhuden framåt fått en fin täckning av hela penis.

Och matte jublar av lycka. Hennes fina vän är frisk igen. Nu återstår att förhindra Mr Houdini från att krångla sig ur sin halsringskrage och ge sig på såret...

  

Som det såg ut innan operationen. Inte svårt att förstå att Unik har ont.

 

Här en närbild på sårområdet någon dag efter operationen. Snittet är lagt i en halvmåne framför och lagom med hud har avlägsnats. Hudkanterna har sedan lagts till varandra och staplats ihop. På så vis hänger hela den bakre bukhuden med framåt inklusive förhuden.

  

Här kommer en hälsning från engelska bulldoggen Molly som mår bra med sina små. Längst ner en softande pappa.